....igen! För vilken gång i ordningen?

Återigen har det hänt en del i livet sedan sist. Själv har jag gått med ryggproblem som gjort att jag inte kunnat gå mer än 2-300 meter innan jag har haft en förfärlig värk. Numera har jag en slags stödkorsett som hjälper mig att hålla svanken på plats, så att inte mina dåliga diskar hamnar fel och klämmer på nerver.

Vår fina Mpenzi - Buffets Afi Mpenzi - född på Alla Hjärtans dag den 14 februari 2003 gick ur tiden den 12 juni 2013. Hon har lämnat ett oerhört stort tomrum efter sig och är en klart lysande stjärna på hundhimlen. Hon fick en tumör på hakan, som opererades bort i januari. Först trodde man att allt kommit bort och att hon skulle slippa fler tumörer. Tyvärr visade det sig att hon hade en i mjälten också. Man skulle naturligtvis ha kunnat operera bort mjälten, men vi tog det oerhört svåra beslutat att låta henne somna in. Vi ville inte att en 10-årig hund skulle behöva gå igenom en bukoperation med oviss utgång. Hennes sista vecka i livet blev i alla fall rolig och smärtfri. Jag fick rådet av en god vän, att ge henne så mycket smärtlindring som jag hade tillgång till (det var en del över sedan de tog bort tumören!) och sedan låta Mpenzi vara en "fri" hund med mycket lek och skoj. Den allra sista förmiddagen var vi ute i skogen och gjorde litet uppletande. Jag filmade med mobilen och har en filmsnutt som visar en glad hund med svansen i vädret. Det är det finaste minne man kan ha över en fantastisk vän.
 

Safi är alltså numera ensamhund i familjen. Faktiskt tror jag att hon mår bra av det. Hon har blivit otroligt mycket mer följsam och lyhörd än hon var tidigare. Nu är det ju hon som måste hålla reda på oss tvåbeningar - tidigare överlät hon den sysslan till Mpenzi.

När jag läser igenom mina gamla blogginlägg, så ser jag att jag hade stora förhoppningar om Safi och en framtid som brukshund. Av olika anledningar - främst min egen fysiska hälsa - har det inte blivit någon start i lydnads -eller brukstävling förrän nu i år. Resultaten har väl varit haltande, minst sagt. Jag var ordentligt nervös inför de första starterna, men nu går det litet bättre att hålla nerverna i styr. Men genom de tävlingar vi varit med på, har jag fått bekräftat sidor hos Safi, som inte är så roliga. Hur låg hon blir i vissa situationer, hur svårt det är att träna sådanan situationer, eftersom hon aldrig kommer i dem under träning. I mitt nästa blogginlägg ska jag försöka exemplifiera situationerna. Kanske finns det någon som har idéer om hur jag ska komma vidare. Eller är det kanske så, att jag egentligen inte har någon tävlingsbar hund?

Vi har nu gjort höstens sista tävling. Detta har varit bestämt sedan länge och nu tar den tiden vid, när jag ska försöka arbeta systematiskt med de bitar som är svåra på tävling. Är inte riktigt säker på vilken strategi jag ska ta till, eftersom det aldrig är svårt på träning. Safi är underbart rolig att jobba med - så positiv och villig att lära nytt och även ibland att lära om! Jag får se under vintern vilka resultat jag får av träningen - sedan efter vårens första tävlingar tar jag beslutet om vi ska fortsätta eller inte.

Stockholmsresan blev en höjdare!  Den slutade med kräksjuka!!!

Nu är jag dock bra och kan trots allt minnas dagarna med Alex, Felix o Nova med värme.

Men tänk vilken tid det tar att komma igen efter en kräkomgång. tycker inte att jag är riktigt stark ännu. Har det månne med ålder att göra?

Safi o jag har trots allt genomlevt(?) två kurstillfällen. Efter det första förstod jag till fullo, att jag försummat en del i Safis allmänna/sociala träning. Iofs så har jag väl egentligen vetat det hela tiden, men faktiskt inte varit riktigt inspirerad till att ta tag i en delen. Alltså - när vi kom till hennes första träningtillfälle på kursen, så var hon totalt uppe  det blå. Så otroligt mycket att hålla kolla på, så lilla damen hade absolut inte tid för matte. Trots lock med både leksaker o godis! Jag  var så slut - liksom vovven - efter det träningspasset, så jag orkade nästan inte ta mig hem till Strömby. Redan dagen efter började jag köra in till Torsås och ta ut Safi bland folk och bilar. Så har vi kört så i veckan som gått. Det funkar bättre o bättre. Men i ridhuset i torsdags var vi tillbaka på ruta 1, tycker jag. Så skulle då provet bestås i dag på Safis 2:a kurstillfälle. Det gick bättre än förväntat. I dag kunde jag ju i alla fall få och hålla kontakt med henne mer än en sekund i taget. Någon direkt momentträning blir det inte tal om vid kurstillfällena ännu. Här gäller det bara att jobba på kontakten. Så får vi jobba på momenten hemma i vardagsrummet. Där har vi faktiskt kommit en bit med fotgåenden, komma in i position framför och sedan gå in i fotposition. Hon är duktig lilla fröken, nu är det mest matte som ska lära sig att läsa henne. Jag har lagt märke till att hon är rätt lätt att sänka, så det får vara kort-korta pass med mycket roligt emellan.

En annan sak som vi måste ta tag i - harbajsätandet! På planen på Kalmar Bk är det FULLT med harbajs och det är namnam för en liten boxerflicka.  Så nu ska jag ut och samla harbajs för NEJ-träningen.

Jag tycker att vintern är underbar - den får gärna fortsätta ett tag till för min del, Så länge det är köldgrader och orörd snö i naturen.       

...Safi o jag! D.v.s att till första kurstillfället var det ju bara jag som gick. Nu ska vi lära oss allt om IPO. Börjar med en kurs som ska leda fram till BH = behörighetsprov. Toridelen var ganska intressant. Som vanligt faller ju inte alla bitar på plats meden gång, utan man måste testa litet i praktiska övningar först. Vi har i alla fall börjat lära en ny ingång, där hunden på inkallning ska sätta sig framför och ha ögonkontakt hela tiden. Jag har ju alltid använt kommando HIT vid inkallning, men även jag får lära om, så nu är det KOM som gäller. Förhoppningsvis kan båda hundarna lära sig att skilja på ingångarna med den hjälpen. Sedan är det då helomvändningarna i fotgåendet, som ska göras på det gamla viset om jag nu fattat galoppen. För mig är det inget problem i så fall, eftersom det är vad jag en gång i forntiden lärt in.

Ja - det är ju Safi som ska gå kursen tillsammans med mig. Men Mpenzi får faktiskt vara med och träna härhemma.

Nu ska vovvarna vara hemma med husse ett par dagar för själv ska jag åka till Stockholm och pussa på barnbarnen. Det var så länge sedan jag såg dem  - Nova vär här och hälsade på runt 1 november   

och Felix            

och Alex har jag inte sett sedan i månadsskiftet september/oktober - och det var ju förra året!                              

Veterinären ringde i går och sa att biopsin från Mpenzis mun inte visade på några farliga förändringar - tack o lov. Men hon ska genomgå ytterligare en tandoperation. Det sitter några rötter kvar, som måste bort för att inte ställa till något förtret i framtiden.

Nu förbereder jag mig för resen genom att gå i säng!

Dagens spårövning var litet spännande - skulle Safi klara ett spår som inte matte lagt ut själv? Jomenvisst!

Husse hade lagt ett spår i skogen. Safi fick springa lös ut och komma på inkallning c:a 50 m innan påsläpp. Där selade jag på henne och fick nu bekräftat att hon fattat signalen: sele på = jobb som ska utföras! Hon satte näsan i backen och kom rätt på en gång. Husse hade lagt ut många föremål. För många, tror jag. Safi blev litet för ivrig att hitta nästa grej, med påföljd att hon ligger på litet hårt och samtidigt gärna lyfter upp huvudet. Nästa gång ska jag prova med antingen bara någon liten pinne ute i spåret eller en gott i vart fotspår. Har någon därute ett tips?

Jag är i alla fall nöjd med dagens övning. Nu har hon spårat både i skog och på öppet, både i snö och på barmark, både i stark vind och i stilltje, både mattes spår och husses. Snart ska vi be någon helt främmande att gå ut spåret och så ska jag prova med förledning också. De "förledande" rådjurs-och älgspår vi har i våra marker har hon inte mycket till övers för i alla fall. Duktig flicka!

Nu har jag satt upp ett mål för vår träning. Vi ska starta vår första tävling (lydnads 1 eller appell) någon gång under hösten 2010. Så nu var det sagt. Husse har lovat att hålla mig på strupen, så att jag inte flippar ut och "ska bara.." först.

Mpenzi har ju också fått gå ett spår i dag. Hon överraskar med att plocka pinnar så att det står härliga till. Har hon aldrig gjort förut. Men så har hon ju fått hjälpa Safi att plocka på köksgolvet under ett par månaders tid nu. Hon är också helt fokuserad på spåret och bryr sig inte ett endaste dugg om förbidånande timmerlastbilar eller korsande rådjursspår. Hon fick gå på öppen mark idag. Det enda som kan fresta damen är grästuvor! Dessa förbannade grästuvor som ska betas! Mpenzi har betat sig igenom några appellspårtävlingar! Trots det hittat apporter och klarat själva spårmomentet. Sen har det ju då varit lydnaden som inte är så kul ju!

Fast jag måste nog ut och träna husse i spårläggning. Safis spår var bra men För Mpenzi hade han glömt att man fortsätter några meter rakt fram från slutapporten. I stället hade han gått tre steg tillbaka och sedan vinklat 90 grader. Mpenzi spårar ju högt, så hon hade redan hans utvinklade avslutning i näsan innan hon var framme, och vill vika av dit. Jag höll igen litet och väntade ut henne, så hon fick en chans att känna att han faktiskt varit ute och lagt ett gott slut också!

Nu blir det en kopp te framför den varma kakelugnen och sedan litet TV-tittande.

Efter det väntar kloklippning och allmän genomgång av 2 st boxer!

Åkte hemifrån före 7 i morse och kom hem vid 17.30 Det är långt från Strömby till Läckeby. I synnerhet när det snöar.
Mpenzi skulle in före 8.30 Det blev inläggning, röntgen och tandoperation. Dessutom upptäckte veten en liten utväxt i vovvens mun. Den hade jag inte sett tidigare, trots att jag inspekterar munnar en gång i veckan. Fast den satt litet svårt till, när man bara har två händer att bläddra i en boxermun med. Hur som helst - det togs biopsi på utväxten, så nu är det bara att vänta i 1 vecka - 14 dar på besled. F.ö så vill jag bara säga det - låt inte era hundar tugga märgben. Det är troligen det som skadat Mpenzis tänder. Hon tappade ju en hörntand redan för över ett år sedan. D.v.s halva tanden. Den andra halvan satt kvar uppe i tandköttet och fick opereras ut. Strax för jul försvann två tänder till! Det var egentligen de vi skulle kolla idag med röntgen, ifall det satt något kvar uppe tandköttet. Under röntgen upptäcktes att en kindtand var kluven i två delar! Att hunden inte har varit påverkad! Samma goda aptit, samma glada hund, samma vilja till skogsarbete! Nu har de i alla fall tagit ut den kluvna tanden och de andra två (som alltså sitter kvar uppe i käken) kommer att plackas bort om ett par veckor. Just nu håller väl allt vad bedövning och smärtstillande heter på att släppa, för min lilla fröken sitter mitt på golvet och smågnäller.

Det där med märgben och tänder förklarar man med att intensivt tuggande gör att tandemaljen spricker och det i sin tur att tanden kan gå av vid påfrestning.

Lilla Safi fick en röntgen på sitt ben. Hon hade ingea skador eller förändringar, så där handlar det förmodligen om en ordentlig stukning. Nu är det koppel som gäller för minst 14 dagar + Rimadyl för att dämpa inflammationen. Ge mig gärna tips på lugna aktiviteter, så att lilltösen kan få jobba ändå. Själv funderar jag på spår och rallylydnad. Tror det skulle kunna funka - så får vi litet träning samtidigt.

Nu är det läggdags efter denna långa dag!

för Mpenzi i dag. Hennes klåda har gjort att hon nu behöver specialbehandling och för att undvika slick för det bli traatten några dagar. vofsingen är inte alls glad. Jag brukar höja upp kortisondosen, när klådan blir för svår, men eftersom hon ska in på tandröntgen och ev (hoppas INTE) operation på torsdag, så vill jag inte ha henne full med kortison. I så fall kan hon inte få smärtlindring om nu det skulle behövas. Håhåjaja! Alltid är det något med den damen. Men hon är i alla fall med på allehanda roligheter. Husse och Mpenzi har varit ute och gjort några uppletanden, medan matte o Safi har klickat för plockepinn och en grundövning - nämligen att kunna lägga sig på avstånd. Avståndet är väl inte mer än 1-2 meter än så länge! Men det går sakta men säkert framåt med övningarna i alla fall. Dock har jag upptäckt den senaste veckan, att Safi (Mpenzi med för den delen) måste tränas i att gå i koppel. Här ute på landet är det så mycket löst och fritt, att de glömmer tidigare färdigheter! En fördel med lösrastningen är att jag har en bra inkallning! Åtminstone på Safi. Fast jag vet ju inte riktigt hur det är med den saken i andra miljöer. Nåja - det ska väl visa sig så småningom. Lilla damen tar i

alla fall till sig bra av träning. 

Det är i den här regionen som Mpenzis klåda sitter den här gången = alla pälslösa platser på bakre kroppshalvan och i tassarna. Dock får jag vara glad att det inte har utvecklats några bölder. Faktiskt inte en enda en, sedan fröken blev kastrerad!

Något måste man ju göra... Så skicka ut husse att lägga ett spår till Mpenzi, och matte att gå ett eget spår till Safi. 

Vi har tränat mycket inne med att plocka apporter. Det har alltid varit Mpenzis svaga sida. Hon är hur duktig på att spåra som helst, men totalt ointresserad av det som ev. ligger i spåret. Eftersom nu Safi ska tränas s.a.s från början, så tycker jag att det är lika bra att Mpenzi får hänga med. Så vi har klickat in plockepinn och att lämna av i mattes hand. I dag tycker jag att vovvarna visade att det har funkat. Det låg inte så många pinnar i Mpenzis spår, men de som fanns tog hon! Och husse hade lagt ett riktig bra spår i vår klippiga skog. Upp o ner och ut o in mellan blocken och över en bäck. Det blev inte så långt, men som aktivitet är det bra nog. Det är ju så himla tråkigt att jag och min goa duktiga spår- och sökhund inte har lyckats få till lydnaden, så att vi har kunnat bli uppflyttade till lkl. Nu tycker jag att det börjar kännas för sent. Mpenzi fyller 7 i februari och hon är ju inte världens friskaste hund. Så nu får det nog handla mest om aktivering och att ha skoj i skogen.

Lilla Safi har definitivt fattat galoppen. Luktar det matte (än så länge ingen annan människa!) = roligt och mat! Tack Lena för privatlektionen! Mitt lilla "dumhuvud" artar sig.

I dag fick jag lov att hålla igen litet på henne, för hon gjorde som Mpenzi - lyfte huvudet (jo - vi hade ordentlig medvind i hela spåret!) och trodde att hon skulle få gå fram som ett jehu. Men som sagt - jag höll emot tills hon verkligen satte näsan i backen. Hon verkar inte bli störd heller. Ett rådjursuppspark intill spåret rönte ett visst intresse, men där drog jag faktiskt i med ett NEJ. Var väl litet rädd att jag skulle sänka vovven, men hon lydde mitt NEJ och tog tag i spåret igen. Duktig tjej! Hon plockade snällt pinnar och lade i mattes hand och blev överlycklig över en utlagd kamptrasa. Sist men inte minst - en matportion i slutet. Jag hade lagt allt i samma spår, som ni ser. Det var ett långt spår i en helt ny terräng, så jag tror att det var bra. Eftersom det gick så bra med pinnarna, tror jag att jag ska prova med bara sådana i spåret nästa gång.

Härligt var det att vara ute. Sedan kom jag in till Per-Oves nybryggda kaffe och jättegoda saffransbullar.

Slutsats: Det har varit en bra dag! Hoppas alla där ute har haft det samma.

   ...med Safi! Hon har utvecklat sig till en jättehärlig hund. Husses ögonsten, mattes gótjej och storasysters lek- och slåsskompis. "Munnhuggasleken" har hela tiden varit en favorit. Den som inte känner de här individerna kan lätt få för sig att det är allvar - mycket morr och mycket fysik. Samtidigt snurrar svansarna som propellrar. När Safi var liten tog hon plats under en stol under "munhuggningen" för att inte ge Mpenzi allt övertag.

I dag är lillsyrran större än Mpenzi och kan ta för sig både i lek och allvar - så ny behövs inga stolar längre.

Det fungerar faktiskt väldigt bra dem emellan. Någon enstaka gång blir det en riktig fajt, men då finns alltid en Mpenzi-resurs med i bilden. Inget simpelt, som matskålen eller så, utan kanske de har fått tuggben och Safi råkar titta för långt mot Mpenzis. Då smäller det. Eller om husse kliar Mpenzi på ryggen och Safi vill komma in emellan. Då anser Mpenzi att husse är hennes egendom, så då blir hon hårdhänt. Bara en gång har det varit Safi som sagt ifrån. Det var när hon löpte. De hade fått tuggben och sin vana trogen, åt Mpenzi upp sitt först, för att sedan försöka stjäla Safis. Då kom ett djupt brummande inifrån Safis mage, varvid Mpenzi genast backade in i en bokhylla, sakta vände sig om och smög iväg utefter väggen till säkrare plats. Efter Safis löp, har ordningen återställts! Ska bli spännande att se, vad som händer vid nästa löp.

Nyåret har varit bra - med besökare till familjen, som också är boxerfolk, dock utan egen hund. Syrrorna har blivit ordentligt omhuldade.

Smolket i glädjebägaren är att Safi fått en hälta, som måste ses över av veten. Tills vidare är det koppelrastning som gäller. I dag gick husse och Mpenzi iväg på långturen utan matte och Safi. Se här hur långt lillvovven tittade efter dem!

Kan man längta mer?

En god fortsättning önskar vi er alla!